Ja, vad ska man säga...

Nätterna är inte lika enkla längre..

Kan man kanske säga att Wincent nåt ett nytt steg i utvecklingen?

Han dregglar kopiösa mängder, snuttar/gnager på en så fort han kommer åt.

lite gulligt faktiskt, han tar första bästa "kroppsbit" han får kontakt med och liksom suger sig fast ;)

tex ett finger, handleden, axeln...  

Han gråter och skriker mer... inte lika roligt..

Så knepigt för man lär sig hans rutiner, vad han vill och när han vill.

sen så stämmer de inte längre och man står där som ett frågetecken.

Och denna känsla av att vilja kasta sig själv ut genom fönstret i ren frustration!

Sen vänder hans bökiga humör och han ler mot en.

som solen som jagar bort alla mörka skuggor efter natten.

söta milda ljud gör han ifrån sig, och ler med hela ansikten.

tillokmed ögonen ler.

Hur kunde jag få ett så vackert barn!!

kompisen Alfons hänger alltid med!

Han är liksom så bra att prata med, gosa, och smaka på.