Jag har haft de rätt bra på jobbet idag, en medarbetare har tidigare i månaden fyllt år, så vi firade henne med en lite halft egengjord glass tårta, tillsammans med boendena gick vi ut och plockade blommor oxå, rätt mysigt ;)

sen åkte vi tåg till södertälje till allas stora glädje.

knepigt väder men alla hade gott humör ändå.

men under vår färd hem vart de lite knepigt... pga tågen och bussarna så fick vi vänta i järna en timma innan vi kunde åka vidare hem..

de börjar oska och blixtra vilket gör våra boenden lite nervösa,

så vi gick in på stationen för att vänta där. en äldre kvinna...

som ser väldigt sliten ut..

första tanken är att hon är alkoliserad, efter en stunds iaktagelse

verkar hon mer psykiskt "sjuk"... hon står nämnligen väldigt nära oss där vi sitter, dom ja jobbar med är väldigt distanslösa, förstår inte mycket av "verkligheten" och lever i en helt egen värld skulle man kunna säga...

den här kvinnan börjar prata med dem, som gladeligen pratar med henne..

dom blir lite påträngande och jag sitter där och gör allt jag kan för att dom ska hålla sig lugna och inte säga för mycket konstigheter.. vilket dom gör jämt ;)

vad som chockade mig va att kvinnan plötsligt visar tydligt att hon känner sig hotad av en av dem.. och går fram med knyten näve mot denne..

ja flög såklart upp i mellan och motade bort henne, då hon skriker att hon blivit hotad... ytterst märklig situation.. jag försöker förklara att hon inte kan hålla en sådan diskusion med dem, att dom inte förstår. hon skriker åt mig att jag är alldeles för ung... att jag ska passa mig.ja försöker väldigt milt föra bort henne från oss medans hon bara skriker åt mig... hon kände sig hotad och ville slå tillbaka... men gick på mig istället med fula ord, eftersom ja ställde mig ivägen..

jag har fasat för att hamna i denna situation, men alla jag mött tidigare har visat stor förståelse för att dom är förståndshandikappade.

jag vet deras svagheter och blir så himla förbannad när dom blir så grovt missförstådda. de kan dom inte hjälpa..

men samtidigt som ja blir så arg, så blir jag oxå så ledsen, för kvinnan i sig mår ju inte heller bra.. de fanns inga andra på stationen och hon verkade inte veta hur hon skulle ta sig hem, hon bad oss innan om hjälp men snäste undan alla förslag. sedan som en skugga följde hon efter oss med ett vakande öga till bussen.. vi gick dock en extra sväng för att slippa va i närheten av henne, men de hela kändes så himla tragiskt, och väldigt jobbigt.

De värsta är nog att ja vet att de finns rätt många av dessa "tragiska"

människor i järna.. ja vet inget om dem, men de lilla ja sett

kan ibland kännas tillräckligt..

men men.. skönt hur som helst att skriva av sig lite ;)

lider av att världen ser ut som den gör,

men ja känner att jag gör min del iaf som vårdare.

Alla förtjänar den hjälp man behöver!

kan jag hjälpa så gör jag gärna de!

och de gäller för alla ;)